Cantwin

Jag vaknade tidigt i morse och kände att de här kommer att bli en bra dag. Jag steg upp, åt en kall pizzabit och satte mig ner för att ta itu med saker jag skjutit upp allt för länge.
Mejlade iväg några mejl och ringde samtal.
Efteråt kände jag mig nöjd och belåten och bestämde mig för att ta en promenad. Vädret var aldrig skådat vackert. Solen smekte de gula lönnlöven å allt sånt.
Mobiltelefonen hade fått följa med och jag kvittrade länge med min älskade mor, vi skrattade och pratade om den stundande solsemestern. Sen ringde jag Cat för lite skvaller uppdatering.
Jag kände lycka, ni vet sån där riktigt påtaglig lycka.
När jag hade kommit just förbi fängelset slog det mig plötsligt att det är någonting som inte stämmer.
Jag tittade ut över havet och såg inga vågor.
Inga vågor alltså stilla luuni alltså det blåste ingenting.
Redan då borde jag ha förstått att detta skulle komma att bli en fruktansvärd dag.
En dag som gick till världshistorien för två saker.

Dagen det INTE blåste i Vasa.
Och.
Dagen Pamela torkade ut sina tårkanaler.

Jag har bestämt att jag inte skall gråta mer imorgon, utan skärpa mig och fokusera (=HC ord) framåt. Men de kommer antagligen inte att funka alls mitt psyke är alldeles för svagt för att klara av ett personligt snack med chefen utan tårar. Jag hoppas bara det går vägen. Wish me luck!